Italiens befolkning är cirka 60 miljoner, trots att den har en av Europas lägsta födelsetal och det största gapet mellan födda och dödsfall. Befolkningen åldras med en medianålder på fyrtiofem. Experter förutspår att födelsetalen kommer att sjunka med 7 miljoner under de närmaste femtio åren, enligt uppskattningar från 2017 av Istat, det nationella statistikkontoret.
Förändringar i befolkningen beror på tre faktorer; lägre födelsetal, större utvandring och en befolkning med längre livslängd. Italien har nu en av de äldsta befolkningarna i Europa, näst efter Tyskland, och befolkningsnivån har ökats av invandringen. Enligt statistiken har 4,9 miljoner utlänningar nu italienskt medborgarskap.
En anledning till detta är mindre familjer eftersom fler och fler kvinnor söker sin egen karriär, även om kvinnor fortfarande bara utgör en relativt liten andel av den professionella och tekniska arbetskraften. Medan 88 procent av alla italienska kvinnor har ett barn, bestämmer mer än hälften att inte ha ett annat. Intressant nog har livslängden för italienska kvinnor fördubblats på femtio år till en medelålder på åttiotvå.
Enligt FN: s uppskattningar kommer cirka 300 000 invandrare per år att behövas för att upprätthålla Italiens arbetskraft. Det har funnits en stadig ström av migranter från Nordafrika och Fjärran Östern, men majoriteten kommer nu från central- och sydöstra Europa. Även om Italien har gjort några försök att begränsa invandringen, betraktas dessa utländska arbetare också som ”användbara inkräktare”. I decennier var Italien ett emigrationsland (främst till USA och Latinamerika och senare Australien). Immigranternas närvaro i Italiens städer är ett relativt nytt fenomen och många italienare håller fortfarande på med det.
En känd fråga i den senaste italienska politiken har varit tillströmningen av flyktingar, särskilt från Afrika och Mellanöstern.
Berättelser om flyktingar som korsar Medelhavet i åldrande båtar, trafikerade av kriminella, ofta övergivna och lämnade för att driva mot de italienska stränderna, kanske för att räddas av italienska kustbevakningar, var en av de återkommande tragedierna i internationella nyheter 2014–15 och en som EU: s medelhavsflotta med otillräckliga resurser inte lyckades lösa.
Den italienska flottan sa att den inte längre kunde tillgodose räddningsinsatserna på den nivå som behövs, och i slutet av 2014 meddelade EU -stödjare också nedskärningar i deras stöd.
Trots detta har den italienska flottan, med hjälp av välgörenhetsfartyg, fortsatt att bevara ”mare sicuro” (säkert hav) genom att rädda migranter, särskilt de som går ombord i Libyen, men problemet är att även när de räddas är italienska hamnar överbelastade och alltmer oförmögna att ta emot flyktingar.